DN´s huvudledare idag ger mig kalla kårar längs ryggraden. De menar att EU:s motor, axeln Paris-Berling går i otakt och pekar på faran med detta.

Frankrikes president talar liksom den tyska förbundskanslern om att eurozonen borde bli en ”politisk union”, men med detta menar han något annat än Angela Merkel. Hollande vill ha en ”ekonomisk regering” med en stark ordförande, men denna ”regering” ska inte ha formella befogenheter. I den europeiska federation som Tyskland förespråkar ska länderna avstå beslutsmakt till centrala organ, men det kan Frankrike fortfarande inte tänka sig.

Allvarligt. Inte att Frankrike och Tyskland befinner sig i otakt utan hela den anda som DN:s ledare andas. Verkighetsfrånvänd. Jag har sett denna tendens hos andra liberaler, att stirra sig blinda på makrostatistik och helt oförmögna att åka ut till ort och ställe och stämma av hur det egentligen, i den verklighet som människor och inte ekonomer, lever i. Senast en centerpartist som i en ordväxling tyckte att situationen för arbetarna i Bangladesh var ganska bra på det hela taget vilket faktiskt fick mig att bli rejält förbannad. Med fler än 1 100 döda i en arbetsplatsolycka häromveckan och en minimilön på 250 kronor per månad "ganska bra". Men åter ämnet.

Jag behöver, i EU:s fall, bara nämna städer som Aten, Madrid, Lissabon, Budapest och många andra. Där arbetslösheten i vissa fall ligger på gott och väl runt 40 procent för ungdomar och där de flesta nu, med visst fog, pekar ut Euron och Bryssels klåfingrighet i det stora och det lilla, som orsaken. När DN sitter och bekymrar sig över bristen på koordination i klåfingrigheten så ser vi hur rasismen och främlingsfientligheten samt aversionen mot Bryssel växer i styrka. De senaste snilleblixtarna från den senare tankesmedjan, att förbjuda restauranter att ha sina egna flaskor för oliviolja på borden samt försvåra för de som vill odla sina egna ekologiska grödor. EU har infört ett fröregistreringsdirektiv, endast godkända och registrerade fröer får odlas för livsmedelsproduktion. Ett effektivt sätt att begränsa småskaligt jordbruk då det endast är de stora livsmedelsbolagen som har råd, och kraft, att registrera alla sina livsmedelskomponenter. När EU nu låter bestämma att vi skall registrera varje naturlig komponent, av det som naturen ger oss, är det ett steg mot ett samhälle som jag är högst tveksam till om DN förstår vad det innebär. De är mest bekymrade över otakten i skapandet av den politiska unionen, för den politiska eliten.

Jag är mer än bekymrad nu. DN har en historia ett från tid till annan vara fullständigt briljanta på ledarplats, ungefär lika ofta som de vänder sig från samhället och lever i en egen drömvärld, långt borta från den vardag vi andra lever i. Långt ifrån makrostatistik och frödirektiv, en vardag som ganska ofta handlar om ren och skär överlevnad. Men detta är ett bottennapp av mycket större proportioner än tidigare.

Det kan vara värt för DN Ledarredaktion att ibland lägga örat mot rälsen och inte låta sig förblindas av alla dessa fina namn som Hollande, Merkel, Reinfeldt och Borg. Och lyssna på den vanlige medborgaren. Den har ett och annat att säga som fler borde lyssna på.

DN, 

Lyssnade på SR Konflikt om villkoren för de som producerar våra kläder. I programmet så pekas HM ut vilket både är rätt och fel. HM producerar mycket, det mesta, i låglöneländer som Bangladesh men är inte ensamma. Jag vågar påstå att de flesta boutiquer på Biblioteksgatan eller på NK i Stockholm har merparten av kläderna producerade i låglöneländer. Vid olyckan här om veckan omkom, enligt de officiella siffrorna runt tusen arbetare men den verkliga siffran är sannolikt högre då de som hoppade från fönstren i panik inte räknas in. Dessa arbetare tillverkar våra modekläder till minimilön, en minimilön som landar på 250 svenska kronor per månad. Naturligtvis säger du att lönen skall relateras till det landets kostnadsnivå men det är lågt ändå. Statistiken visar att en vuxen medborgare i just Bangladesh i genomsnitt har 2,6 års utbildning, inklusive grundskola. I Sverige kan vi stoltsera med 11,6 år. Låg utbildning ger att de kan bara tjäna sina pengar på sitt fysiska arbete. Låglönejobb i löglöneland. Allt för att tillfredställa oss och vår livsstil.

Vi ser det nämligen som en mänsklig rättighet att kunna gå ut och starta bilen på morgonen. Vår IT-minister summerar idag på Facebook ganska bra vad det går ut på. För de som är miljömedvetna eller bor i områden med väl utbyggd kollektivtrafik så ser dessa det som en mänsklig rättighet att för en överkomlig summa sätta sig på den dieseldrivna bussen till dagens destinationer. Allt med bränsle från spotmarknaden och inte sällan då i praktiken från Mexikanska Golfen, Alaskas fjordar eller varför inte Niger-deltat? På vägen dit tycker många att det är självklart att för mindre än tjugo kronor kunna köpa sig en kopp kaffe-latte, med bönor frå Sydamerikanska plantager med de villkor som gäller där, emedan de funderar på om de inte skulle ta och slå till på de där märkesjeansen i egyptisk bomull av yppersta kvalitet. Bomull är ju ekologiskt-politiskt korrekt så det förslår varför den lilla helgonglorian åker på, utan en tanke på vilka som syr upp kläderna. Utan en endaste fundering på under vilka villkor bomullen skördas. För att spä på detta lite mer med vad vi ser som en mänsklig rättighet så går vår fiktive kamrat sedan och äter lunch, till lunchen ser han eller hon det som självklart att kunna äta färska grönsaker till. Att lunchen sedan inte får kosta mer än 89 kronor inklusive dryck och kaffe på maten är lika självklart det. Vår fiktive kamrat sitter samtidigt och ojar sig över övergreppen som Lundin Oil, Hennes & Mauritz inköpare, Mubarak, Khadaffi, Ben Ali och alla de andra har begått eller varit passivt delaktiga i eller fortfarande begår och tycker att ”nu det bli ordning på, demokrati och respekt för mänskliga rättigheter”. När vår fiktive, men ändå högst vanlige, vän kommer hem på kvällen och kolsyrar sitt eget vatten så känner han eller hon sig miljöpolitiskt korrekt och renlärig utan att sända palestinierna en endaste tanke då det är de som fått se sin mark beslagtagen för att Soda Stream, som tillverkar sodamaskinen, ska kunna få förmånliga etableringsvillkor på de av Israel ockuperade områdena.

Defending our way of life – med allt vad det innebär – är vad alla dessa leverantörer gör. Vår rätt till att köpa en kaffe latte för en överkomlig summa, kolsyra ditt eget vatten, köpa dina modekläder – allt för en överkomlig summa fär att sedan sätta dig i din bil eller åka billigt kollektivt tar vi som självklar. Men billigt? Det beror på perspektiv. För oss är det billigt i och med att någon annan betalar. Med sina kroppar, med låga löner och usla levnadsvillkor eller varför inte med sin mark och sin miljö?

Gjorde detta ont? Sannolikt. Eller det borde i alla fall så ett frö av obehag hos dig, jag hoppas det. Och jag själv? Mycket väl medveten om mitt yrkesval, mycket väl medveten om att en del av det jag försörjer mig på kanske inte faller mina partikamrater på läppen alltid. Och handen på hjärtat:

Hur mycket av din livsstil är du beredd att ge upp? Hur långt från din livsstil sträcker sig egentligen din solidaritet och ditt miljömedvetande? Säg nu inte att du inte har något val. Vi har alla ett val att i mikroformatet använda oss av vår konsumentmakt. Undrar om våra samveten då blir sämre av detta eller om vi väljer att se bort? Låtsas som vi har bäst moral även i framtiden? 

Låtsas som ingenting hänt som vi alltid gjort när det blir obehagligt i god svensk skenhelig tradition.

Lönerna är låga i låglöneland. Det finns ett skäl till att de är det. Vår livsstil kräver det. Du och jag kräver detta. Även mina mer renläriga partikamrater, även de som säger sig stå ännu längre till vänster än vad jag gör, förväntar sig alla dessa billiga varor för att kunna upprätthålla sin livsstil. Inte medvetet, men med sina val gör de det.

SR Konflikt, Nationmaster, USA Today, 

Motståndet i den amerikanska senaten växer mot Obamas drönarkrig. Det visar ett utskottsförhör där både demokratiska och republikanska senatorer uttryckte betänksamhet. Betänksamheten bedömer jag ha mindre att göra med den kritik som riktats mot just drönarkrigföringens brister i precision, brister som ofta civila får uppleva, än något annat. Senator John McCain – som var republikansk presidentkandidat mot Obama 2008 – menade enligt AP att förhållandena har ändrats sedan kongressen gav president Georg W Bush klartecken att starta kriget mot terrorn. McCain menade att Obama nu praktiskt taget fått obegränsade befogenheter att föra drönarkriget var han vill i världen. Kritiken och motståndet har med andra ord mer att göra med Obamas befogenheter än drönarna i sig.

Det finns goda skäl för framför allt oss socialdemokrater att fundera ett varv på detta. Vi har en tendens att tycka allt demokratiska presidenter gör är bra och allt republikanska motsvarande är dåligt. Barak Obama har något som kan liknas en kultstatus i mitt parti, inte långt ifrån Bruce Springsteen, Melodifestivalen och Olof Palme som alla är jämlikar till Gud i mitt parti. Ologiskt. Barack Obama har, tvärtom den bild han gav 2008, inte upphävt en enda av de av oss kritiserade lagar som hans företrädare George W Bush instiftade. Obama har dessutom i viss mån utvidgat ”kriget mot terrorismen” med högst tveksamma metoder. Drönarkrigföring är en sådan, likvidationen av Usama Bin Laden en annan. Obama drar sig inte för att, utan förvarning, kränka andra staters suveränitet för sina mål och syften. Likvidationen av Usama Bin Laden kom lägligt inför återvalskampanjen och jag kan inte utesluta att detta spelade med i beslutet. Men vi socialdemokrater tycks ändå hylla Barak Obama gränslöst och jag kan tycka att det engagemang som vi som parti visade honom under återvalskampanjen var löjeväckande och insmickrande. Valvakor arrangerades och spaltkilometer skrevs i svenska tidningar för att vi socialdemokrater skulle visa vårt stöd. Förbehållslöst. Okritiskt. I mina mörkaste stunder vet jag att jag skrev att

”Tänk om mina partikamrater lade ner lika mycket tid och energi på den egna opinionsbildningen som de nu ger sitt stöd till en president som kränker mänskliga rättigheter och krigets lagar, då skulle vi vinna alla val vi vill vinna”.

Vad är det som egentligen gör att vi socialdemokrater inte förmår se nyktert på Barack Obamas presidentskap? Ett presidentskap som faktiskt är lika aggressivt och hegemoniskt som hans företrädares när det kommer till utrikes och säkerhetspolitik? Vad är det för filter som vi sätter på oss själva som parti?

Väljer att låta David Bowie´s ”This is not America” rama in postningen. För kanske är det så, att det USA som är inte är det vi ser.


This is not America.

SVT

Har precis sett Dokument Inifrån på SVT. Ett skakande reportage om bolaget Stora Enso´s minst sagt kreativa bokföring och en sektmentalitet som tillåts råda inom ledningsgrupp och styrelse. Jag tänker inte referera eller återge programmet, jag föreslår istället att du ser det själv på SVT Play eller repriserna. Det ligger ute i ett år från och med idag och det tål att ses igen. Huvudpersonen, redovisningsekonomen Godwyn är sannolikt den modigaste mannen jag hört talas om på länge. Tyvärr avliden i förtid under programmets inspelning men må hans fru och döttrar få ett liv i trygghet i brist på en älskad far och make. I samband med att jag nu lägger programmet bakom mig funderar jag en hel del på kapitalismen, finansmarknaden och den finansiella eliten. I programmet främst gestaltad av familjen Wallenberg och då Marcus d.y. Det finns ett och annat att säga om dagens Wallenbergare i allmänhet och efter reportaget i synnerhet. Jag förutsätter att den finska staten inte låter detta passera utan att de, för Wallenbergarna lär inte lyfta ett finger i onödan, tar detta på allvar. Men nu åter kapitalismen.

Året var 1946 eller tidigt 1947. Min farfar hade året innan blivit varnad av Mannerheim att han stod på ryssarnas önskelista över finska officerare som borde interneras efter krigsslutet. Farfars val var enkelt, landsflykt med familjen och valet stod mellan Iran där han blivit erbjuden en oljeagentur och Sverige där han, genom sina europeiska kontakter, fått tag i en import och tillverkningslicens för nyckelstål och växellådor. Det blev Sverige som bekant för familjen, farmor insisterade på att barnen – min far och min faster (farbror var inte född ännu) skulle få behålla sitt modersmål svenskan. Vi är finlandssvenskar på pappas sida vilket innebär att svenska var hans modersmål trots att han föddes och växte upp i Helsingfors.

Väl i Stockholm, utan något annat än bohaget och ett hyreskontrakt i södra Stockholm gick farfar med sina agenturer och ett rekomendationsbrev från den finske presidenten upp till Marcus Wallenberg d.ä. och bad om ett lån och ett mentorskap. Marcus Wallenberg d.ä., känd som stenhård bankman och industrialist, hjälpte farfar med lån för att starta verksamheten och gav honom möjligheten att bygga en ny framtid i sitt nya hemland. Det hade inte gått utan att de trodde på hans affär skall sägas. Företaget växte och gav min fars familj en trygg framtid i Sverige men såldes, när farfar väl gick i pension, till Wallenbergsfären då inget av barnen ville, kunde eller fick ta över det. Pappa ville inte då han är lika tjurig till naturen som farfar var, bygg din framtid med egna händer eller inte alls. Faster fick inte eftersom hon var kvinna (det var den tiden) och farbror bedömdes inte kompetent av farfar. Istället för att riskera bolaget och de anställdas utkomst såldes bolaget tillbaka till Wallenbergssfären. Vi kom dock att dela advokat med den äldre generationen Wallenberg, seglaren Pelle Gedda, och upprätthöll därmed en indirekt kontakt med denna familj i många år efter min farfars död. Jag har bara goda ord att säga om den generationen Wallenberg. Min mor, Barbro Westerholm, har en annan minnesbild av just  Marcus Wallenberg d.ä. Mamma skulle på sin första resa till New York som officiell representant för Sverige. Då flög man första klass, oaktat vad. I kön till incheckningen för första klasspassagerarna, detta var slutet på 1970-talet, så trängde sig en ganska gapig ung man före alla andra viftandes med både sedelbuntar och flygbiljetten och ingen på Arlande kunde undgå att höra vilken viktig person han ansåg att han var. Mamma, kvinna, stod tyst och lät sig inte bero. Inte heller mannen bakom henne som bara suckade tungt och skakade på huvudet. Dodde. De tittade på varandra, ryckte på axlarna och trots att Dodde var både äldre och mäktigare än alla andra på flygplatsen den dagen så brusade han inte upp eller gav något annat väsen av sig. Att verka men inte synas. Annat än att han, i någon form av själsligt samförstånd, bjöd mamma på sällskap till en kopp kaffe senare för en pratstund om något helt annat. I tyst samförstånd och avsmak över hur folk med pengar kan bete sig om de inte har klass. Wallenberg d.ä. hade klass och moral.

När jag nu ser hur styrelsen i Stora Enso agerat och hur varsel efter varsel läggs i koncernen samtidigt som bolaget gör den ena katastrofala affären efter den andra i jakten på snabba börsuppgångar så undrar jag om inte den siste kapitalisten, i dess ädlare form, dog med Dodde. Hans stenhårda affärsmoral, hans omänskliga krav på prestation men även den generationens lojalitet till sina anställda. Det var som sagt ingen slump att farfar sålde bolaget till just Wallenbergssfären. De delade syn på industrialistens ansvar i en blandekonomi.

Hur ser jag då framtiden an? Går det att komma tillrätta med dessa avarter av kapitalism? Ja, det gör det anser jag men det kommer kräva att vi reverserar bandet en del och gör en del modifieringar i regelverket kring i varje fall publikt ägda aktiebolag. Ganska enkla modifieringar men som, om de implementeras kompromisslöst, effektivt kommer försvåra alla försök att nalla i syltburken. Jag anser att

1. Revisionsplikten för publikt ägda och/eller noterade bolag skall återinföras. Revisorn skall, utöver att vara aktieägarnas representant, även bevaka det allmännas intresse 
2. Revisorn skall inte väljas av bolagsstämman. För revisionspliktiga bolag skall Finansinspektionen utse revisor, oavsett vad bolaget kan tycka om valet, som ersätts enligt samma principer som målsägarbiträden och advokater som utses av domstol. Fast taxa och då via FI, aldrig direkt från bolaget. Detta underlättar revisorns oberoende i förhållande till bolaget. Jag har hört VD:ar och Styrelseordföringar lite för ofta säga ”min revisor” för att det skall kännas bekvämt. 

Tyvärr visar SVT Dokument Inifrån hur kapitalismen och marknaden kan utvecklas om vi inte är aktsamma. Egentligen inte så märkligt då den styrs av människor med alla dess brister och förtjänster. Att leva i den miljön en längre tid föder både girighet och sektmentalitet vilket gör att den måste regleras. Marknaden, finansmarknaden i synnerhet, är en lysande tjänare men en usel herre. Familjen Wallenberg av dagens snitt samt Stora Enso är ett exempel på hur illa det kan gå.

Som sagt, ett halvt steg bakåt för att det skall kunna fungera igen och här vill jag vara tydlig: Jag tror definitivt inte att planhushållning eller statligt ägande är av godo som motvikt. Därtill är jag för mycket av Karleby, funktionssocialisten och Tage Erlanders ledstjärna. Men om inte? Annars dog nog den goda kapitalismen med Marcus Wallenberg d.ä..

Den siste kapitalisten.

SVT Play,  

Skolan på bilden har inget med texten att göra. 

K-G Bergström, Expressen, kommenterar – inte utan att röja sina partipolitiska preferenser – Stefan Löfven et al´s utspel om att öka lärartätheten i skolan med 4 000 nya tjänster. Bergström uppmanar Löfven att sopa rent framför den egna dörren och jag kan i viss mån ge Bergström en lättköpt poäng. Men långt ifrån godkänt, hans aversion mot allt vad socialdemokrati är slår igenom.

Bergström har rätt när han pekar på de lokala socialdemokratiska företrädarnas förmåga att komma tillrätta med mycket av skolans utmaningar men han nämner inte med en rad att de ramar som kommunerna har att agera inom sätts av Sveriges Kommuner och Landsting och Arbetsgivarförbundet Pacta å ena sidan, samt Lärarförbundets och Lärarnas Riksförbunds Samverkansråd å den andra. Och Bergström? Som numera politisk förstå-sig-påare tycks han vara intill kriminellt okunnig eller nästintill illitterat om hur processen ser ut när lärarlönerna sätts. Och i SKL sitter idag en borgerlig majoritet vilket inte Bergström tycks ha begripit. Men poäng får han. I varje fall implicit. Jag pekade på det inledningsvis i morse och tänker nu vidareutveckla dessa reflektioner. ”Byskolorna”.

När jag säger byskola tänker jag främst på de skolor som har mellan 15-25 elever totalt och då spridda mellan årskurserna 1-5. Det finns de som faktiskt har än färre elever. Dessa skolor har per se en hög lärartäthet vilket då ser till att förbättra statistiken för en kommun med många byskolor och få större enheter. De större enheternas lägre lärartäthet blandas upp med mer positiva siffror från de små enheterna varför beslutsfattare på den nationella nivån får en felaktig bild. Återigen, Norrtälje är ett exempel där vi sliter med ett par tre alltför små skolor som egentligen tär på skol- och utbildningsbudgeten. Skulle föräldrarna gå med på skolskjuts eller att köra sina barn de 20-30 minuter det tar till närmaste större skola skulle resurserna kunna utnyttjas mer effektivt och komma fler elever till del. Jag vill nu till Stefan Löfven et al höja ett varningens finger:

Det finns en fara att kommuner kommer utnyttja detta tillskott och hålla liv i skolor som egentligen borde lagts ned istället för att satsa på just kvalitetsutveckling och ökad lärartäthet för flertalet och inte fåtalet.

Det finns dessutom en annan risk med att alltför sentimentalt hålla fast vid dessa små byskolor ”bara för att”. Med de ökade krav som ställs på lärarnas akademiska kompetens och lärarlegitimation så kommer det innebära att lärarna själva, för sin egen utveckling, inte kommer finna byskolorna attraktiva. De vill, törs jag påstå, ha kollegor och andra att interagera med. Vara del av ett kollegium som ses på daglig basis. Det säger sig självt att detta inte kommer tillfredställas av allt för små enheter. Såvida inte läraren själv nöjer sig med ett samtal med sin spegelbild. Vad jag vill peka på är att vi nu på kommunal nivå måste ta fighten inledningsvis med oss själva. Skall vi hålla liv i byskolor med sviktande eller vikande elevunderlag som redan idag kan ifrågasättas ur ett resursperspektiv med den föreslagna reformen eller skall vi öka lärartätheten reellt för helheten och inte några få?

K-G Bergström hade en poäng, men bara en. Resten tar vi om vi vågar ta den tuffa lokala debatt det kommer innebära för oss själva. Bara om vi tar den ärligt och rättframt, och ett ekonomiskt ansvar, kan vi få väljarnas förtroende.

Expressen,  Aftonbladet, Moberg, Högberg,