Varje gång personfrågor kommer upp inom socialdemokratin så blir det en ganska spänd stämning. Sannolikt för att vi har en annan tradition sedan tidigare än vad våra borgerliga motparter har. Dessa partier har i regel en mindre sentimental inställning till personfrågorna än vad vi har utvecklat. Lyckas du och levererar du sitter du kvar, misslyckas du med att leverera resultat så byts du ut. Utan vidare krusiduller. Jag anser den typen av kultur vara mer hälsosam än den vi har utvecklat på senare tid. Ett av argumenten som brukar användas inom socialdemokratin är annars
”Vi måste vara varsamma om varandra i nomineringstider”
Jag kan hålla med om andemeningen i detta men detta argument används oftast för att döda all opposition och kväsa alla utmanare samt ytterst behålla den rådande ordningen. Jag vill för de som använder sig av detta argument påminna om att även den som innehar ett ämbete måste vara varsam om detta förtroende. Leverans av resultat och en öppen och inbjudande attityd är några rätt tunga parametrar som den enskilde måste leva upp till, och det finns fler. Varsamhet är dubbelriktad, inte enkelriktad, och i dagsläget så tycker jag inte att styrelsen som kollektiv betraktat i Stockholms Läns Partidistrikt har levererat eller visat sig varsamma om sina medlemmars röster på annat sätt. Märk väl att jag pekar på styrelsen som kollektiv, varje enskild individ är, vad jag vet i alla fall, utmärkta politiker men personkombinationen har varit katastrofal för Socialdemokraterna i Stockholms Län. Att tappa var tredje väljare de senaste två valen och förvänta sig att medlemmarna skall tycka livet är på topp är i mina ögon rätt naivt och egocentrerat. Låt mig därför vara explicit:
Jag saknar förtroende för styrelsen i Stockholms Läns Partidistrikt som kollektiv trots att enskilda presterat bra. Skall vi få denna styrelse att börja leverera och vinna val måste vi sannolikt byta ut en rad namn. Detta kommer bli obehagligt för de som till slut drar kortaste strået men är nödvändigt. Vi kan inte gå till val med ett intakt kollektiv som inte har levererat.
En annan undanflykt jag får höra är att Stockholm Läns Partidistrikts styrelse inte kan hållas ansvariga för valförlusterna. Om nu så är fallet, att vi har en ledningsnivå som inte kan hållas ansvariga, då ska den nivån bort. Då är det endast att beteckna som en organisatorisk kräftsvulst som bara tar energi. Varje ledningsnivå har ett ansvar för resultatet, så fort den inte har detta är den överflödig.
En tredje låsning ser jag komma nu i olika FB-trådar och det resonemanget bygger på att vi pratar för lite politik. Kan vara så, men vad dessa missar är att politik skapas av människor och har vi samma konstellation av människor förlustval efter förlustval vid rodret så kommer vi inte kunna föra fram någon mer nydanande politik i väljarnas ögon. En förlorare är en förlorare i dagens alltmer medieintensiva klimat. Vi behöver inte gilla det men vi måste förhålla oss pragmatiskt till det. I alla fall om vi vill se en socialdemokratisk politik som samhällsbärare.
Slutligen så måste vi bort från uppdragsmaximeringens negativa effekter. Jag får höra rätt ofta att han eller hon inte riktigt har tid med sitt uppdrag för tillfället för att ett annat minst lika viktigt uppdrag tar sådan tid i anspråk. Det är ett rätt oförskämt, om än inlindat, sätt att säga till i mitt fall medlemmarna i Stockholms Partidistrikt och dess väljare att de är oviktiga. Jag kräver faktiskt att, och nu är jag åter i varsamhetsresonemanget, att de som sitter i olika förtroendeställningar och kanske i synnerhet de mest framträdande positionerna, att de tar sitt ledarskap på allvar och hanterar det med varsamhet. Att detta ledarskap är på riktigt och inte någon form av övningskörning samt att de inte längre kan tillåtas att vara ständigt på väg någon annan stans till något annat rampljus.
All in all: Jag anser att vi trots allt var ganska modesta i våra krav, att 2012 byta ut 25 procent av distriktsstyrelserna mot nytt blod. Det kan bryta negativa spiraler och vitalisera det politiska samtalet. Utöver detta så är faktiskt just distriktsstyrelsernas sammansättning av strategisk vikt för hela den socialdemokratiska folkrörelsen. Varför? Det är ur dessa som bland annat 2014 års riksdagsledamöter kommer att rekryteras eller på annat sätt utses. Lyckas vi inte med att reformera dessa styrelser så kommer sannolikt våra kandidater till riksdagen vara desamma som 2010 och 2006. Och då sannolikt med samma valresultat.
Skulle så bli fallet så kommer ingen varsamhet i hela värden kunna rädda någon av oss.
