Jag har med intresse följt vårens avtalsrörelsen. Vi kan kort konstatera att vid en internationell jämförelse är den svenska fackföreningsrörelsen ett under av kompromissvilja, lönekraven är hyffsat moderata och håller sig allt som oftast till det så kallade märket i den konkurrensutsatta sektorn på dryga 2,6%. Ibland kan det finnas någon extra bit som ska med i avtalen som till exempel lite flexiblare arbetstider så att även plåtslagaren kan hämta och lämna på dagis. Denna kompromissvilja är inte direkt vad vi kan se från arbetsgivarhåll. Vi har under året som gått kunnat ta del av både nollbud och vansinnesutspel som att du som student ska få lägre studiemedel om du pluggar humaniora ämnen. Ibland undrar jag vilka företag Svenskt Näringsliv egentligen vill företräda, för inte kan ett nollbud gynna tillväxten och företagen i Sverige, eller en arbetskraft som inte kan prata olika språk gynna kompetensen. Och vilket kulturliv vill de egentligen se i Sverige?

Just nu är avtalsrörelsen på tapeten igen. Unionen har varit tvungna att varsla mot ett avtal på Almegas område. Unionens mediala fokus under avtalsrörelsen har så vitt jag kan bedöma inte varit att ta billiga debattpoänger eller försöka bildsätta någon motpart negativt. Tyvärr kan vi se att inte alla resonerar på samma sätt. Svenskt Näringsliv skriver med feta rubriker att "Unionen är på krigsstigen" och repeterar sedan pliktskyldigt och ordagrant ett pressmeddelande som Almega skickat ut. I pressmeddelandet serveras vi de vanliga bilderna som arbetsgivaren gärna vill klistra på svenska fackförbund. En bildssättning som andas väldigt mycket SAF, konflikt och en gammal förlegad syn på med-och motparter. Bland annat beskrivs Unionen som en konfliktsökande organisation, att de skulle ha dålig förhandlingsmoral och att de rimmar illa med den svenska modellen. I ett annat pressmeddelande som gick ut nyligen antyds också att Unionen skulle vilseleda sina medlemmar.

Almega och Svenskt Näringsliv, bli en modern arbetsgivarorgansiation och lägg er energi på att komma fram till ett bra avtal istället för att syssla med "negative campaigning" och förtäckta hot om kostnader för att strejka. Det gynnar er och era medlemsföretag om ni ändrar er.

Och inte minst, i det klimat av samförståndvilja som nu präglar framför allt Stefan Lövfens ledarskap i socialdemokraterna så gör ni sannolikt klokt i att finna en konstruktiv, och ansvarstagande, väg framåt istället för dagens mer gnäll-orienterade retorik.

Som strateger är ni sämst i klassen. Som kommunikatörer av era medlemmars långsiktiga behov faktiskt ännu sämre.

Svenskt Närinsgliv, Almega 1, Almega 2,