För vilka finns socialdemokraterna till i första hand?

Handen på hjärtat nu, vi kan inte finnas till för hela världen samtidigt och vara överallt samt lova allt till alla. Någonstans måste vi finna var vår huvudfåra ligger. Och vad som finns i den. Peter Högberg är inne på närliggande tankar i dagens postning och jag funderade i dessa termer när jag satt i bilen i morse. Vem är jag? Vad är jag? Jag gick igenom i huvudet de olika partiernas grundideologier och kom fram till att jag, återigen, inte kan vara något annat än socialdemokrat i min partitillhörighet. Men. Som Jonas Morian konstaterade så kan du vara liberal utan att vara bunden till ett partiprogram, du kan vara konservativ utan att behöva vara bunden till ett partiprogram, du kan till och med kalla dig kommunist utan att för den skull behöva bli uppbunden kring ett specifikt parti. Men du kan, av någon outgrundlig och okänd anledning, aldrig kalla dig själv för socialdemokrat utan att behöva anamma ett helt partis åsikter. Vare sig inåt eller utåt. På något sätt så har begreppet socialdemokrat blivit en intellektuell och åsiktsmässig tvångströja. En tvångströja där det som är rätt beslutas av våra främsta företrädare och en och annan tjänsteman emedan gräsrötterna förväntas vifta med armarna, klämma ur sig lite frejdiga hurrarop och sedan springa ut och förkunna läran. Så som den är myntad i den heliga skrift som revideras vart fjärde år vid partikongresserna.

Men vad är en socialdemokrat? För mig är det en insikt om att frihet, jämlikhet och solidaritet bygger starkare samhällen än något annat. För mig är det en insikt om att marknaden inte förmår av egen kraft tillfredsställa ett helt samhälles behov av vård, skola, omsorg, vägar och annat som bär upp detsamma. Samhället, eller staten, måste från tid till annan aktivt gå in med insatser och inriktningsbeslut för att ingen skall fara illa. Så att alla kan vara delaktiga och ansvariga utefter sin förmåga och bärkraft. Och det som bär allt detta är i första hand de arbetande. Inte bara arbetare, utan märk mina ord. Arbetande. Kan dessa förmås visa solidaritet, eller genom det gemensamma, finansiera för de som på ett eller annat sätt inte haft samma förutsättningar, så skapar vi ett robust samhälle. Där ingen känner oro för att behöva sova utan tak över huvudet, att bli nekad vård, skola eller omsorg för att plånboken ställer dem utanför. Ett samhälle där varje gemensamt finansierad verksamhet har som syfte att underlätta för de som har det svårast eller där de gemensamma surt inbetalade skattemedlen får bäst effekt. Oftast är det att fokusera dessa medel på de svagaste som ger bäst hävstång. Det skapar ett stabilare samhälle samtidigt som vi då kan få fler att bidra.

Socialdemokrati är för mig även att ta ansvar för helheten. Att se till att samhällsmaskineriet fungerar, att söka breda och hållbara lösningar före fundamentalistiska särintressen. Att inbjuda till samtal utan intellektuella tvångströjor. Att pröva tanken utan att bli kritiserad för orenhet. Detta sistnämnda är dessvärre rätt sällsynt i vissa led internt i partiet kan jag nu, efter sex års medlemskap, konstatera.

Med detta sagt så kan vissa grupper eller åsikter få stå tillbaka för att helheten skall fungera. Kärnkraftfrågan är en sådan där förutsättningarna för att få samhällsekonomin och exporten måste säkras för att vi skall få ekonomi att både finansiera den sociala trygghet vi tar för givet samtidigt som vi både kan bibehålla stora delar av vår livsstil och finansiera övergången till andra energikällor. Och. För att allt detta skall kunna snurras runt måste vi tyvärr välja att fokusera någonstans i värdekedjan. Partinamnet säger en del om detta men inte allt. Om jag tvingas välja något så väljer jag att sätta fokus på de arbetande. Inte bara arbetare utan märk mitt val av ord, arbetande. Att vara arbetande innebär inte bara att den socialdemokratiska och kollektiva klassiska definitionen av arbetare inryms. Att vara arbetande innefattar även egna företagare och de som befinner sig i andra roller under sin yrkesverksamma tid. Det innefattar praktikanter, studenter, de som går på lönebidrag men även de som förbereds för arbete genom arbetsmarknadsåtgärder.

Låter det hårt? Sannolikt så gör detta det. Jag håller nämligen inte med de som hela tiden säger "vi måste kunna göra både och" om än det ena eller det andra eller så fort vi ställs inför en valsituation. Det går inte, vare sig av finansiella skäl eller personliga. Jag kan inte vara ledig samtidigt som jag arbetar för att ta ett exempel ur vardagen. Jag säger inte att jag på något sätt väljer bort kulturen eller omsorgen om miljön. Inte heller väljer jag bort den internationella solidariteten eller HBTQ-frågorna men jag måste börja i någon fråga. Och jag väljer att i mina tankar om stort och smått ta avstamp i de arbetandes villkor och förutsättningar. Oavsett om de är egna, anställda eller i åtgärder.

Det var några snabba lunchfunderingar. Inte sådär jättestrukturerade men ändå.


Relaterat: Peter Högberg