Damokles, som var hovman hos kungen Dionysios av Syrakusa, avundades dennes lycka. Vid ett gästabud fick han inta härskarens plats, men ett skarpslipat svärd, upphängt ovanför hans huvud, fick honom att inse att en furste ständigt är utsatt för fara. Därav benämningen damoklessvärd; ett bevingat ord för överhängande fara.

Denna definition får tjäna som inramning när jag nu har läst Karl Petter Torwaldssons tal på LO-kongressen. Det var ett bra tal, ett starkt tal. Men jag får inte ihop det ändå i slutändan. Det var nämligen inte ett tal till de LO-medlemmar som inte sympatiserar med oss. Det var ett alltigenom politiskt tal med udden riktad mot regeringen främst och som bisatts socialdemokratin. Torwaldsson benämner S som ”vi” och att LO kommer bli en kärleksfull kritiker. Det går stick i stäv med vad Torwaldsson sade igår om att alla partisympatier skall känna sig som en lika värdefull del av LO. Nu var talet både en lojalitetsförklaring och en stridsförklaring till den siamesiska tvilling som socialdemokratiska arbetarepartiet utgör. Jag undrar jag om det var alla LO-medlemmar som tyckte talet var bra.

I SCB:s undersökning av partisympatier i maj 2010 svarade 54,4 procent av LO-medlemmarna att de skulle rösta på Socialdemokraterna. Det är fortfarande en hög siffra, men det innebär trots allt att över 45 procent hade för avsikt att rösta på ett annat parti. Så lågt har förtroendet för S inte varit på tio år. Ännu märkligare borde förstås situationen för var fjärde LO-medlem som sympatiserar med något av allianspartierna vara. Vad säger de om Torwaldssons tal? Han säger ”vi” om socialdemokraterna, och ”dom ska bort” om regeringens partier. Adressen är, om jag skulle vara lite burdus men kärleksfull kritiker till Torwaldsson, han talade inte till hela LO när han talade. Han talade till drygt hälften av arbetarna och medlemmarna.

På samma sätt som jag kräver av Stefan Löfven att han skall adressera mig som TCO-medlem (Unionen) och medelklass när han talar för att hålla ihop partiet så är det nog inte för mycket begärt att Torwaldsson bör tala till hela LO för att hålla ihop den organisationen.

Helgens LO-kongress, med sin nya ordförandes tal, visar med all önskvärd tydlighet att det vi ser är två artister på slak lina. Löfven måste säkerställa LO:s stöd för att kunna mobilisera i valrörelsen 2014 men samtidigt inte stöta bort de medelklassväljare som är egna företagare eller medlemmar i SACO eller TCO. Dessa kommer inte finna sig i att bli rankade som andra klassens socialdemokrater. Och jag börjar bli rätt trött på den attityden numera, för den finns. Den finns i Cephalus, den finns på Sveavägen 68 och den finns på Norra Bantorget. Bland tjänstemän och bland förtroendevalda. Låt oss erkänna det, erkänner vi det inte så finns det ingen förutsättning för oss att göra något åt det. Den andra artisten, Karl Petter Torwaldsson, måste samla och hålla ihop sin organisation. Han har inte råd att heller han rangordna medlemmarna efter partisympatier med dagens medlemsutveckling. En arbetare med S eller V-sympatier kan inte värderas högre än en arbetare med MP eller Allianssympatier så länge de är medlemmar i LO.

Så. Se mig som kärleksfull kritiker till er bägge. Jag vill ha ett regeringsskifte lika mycket som ni men kräver av Stefan Löfven och Carin Jämtin att jag – som medlem i Unionen - värderas som lika viktig som medlem som den som är LO-ansluten. Och jag tror nog att hos Karl Petter Torwaldssons organisation, LO, så är situationen likadan fast den omvända. Att personer med andra partipreferenser än socialdemokratiska kan känna sig lika mycket värda som de med S-sympatier. I bägge fallen vore allt annat ovärdigt de två organisationer som säger sig stå för frihet, jämlikhet och solidaritet. Att inte värdera respektive organisations medlemmar lika vore som sagt ovärdigt. Och jag bedömer att vare sig Löfven eller Torwaldsson är helt solklara på denna punkt även fast den förra i DI idag sade att han har även akademiker och tjänstemän att ta hänsyn till.

Arbetarrörelsens siamesiska tvillingar befinner sig på slak lina nu. Faller en, faller bägge med de former som tills idag präglat samarbetet. Men lyckas en är det inte någon garanti för att den andre lyckas trots samarbetet. Och hela tiden har de ett damoklessvärd hängande över sig i form av att tiden kanske räcker till. Det är det som ligger i begreppets natur.

På slak lina med ett damoklessvärd.

Torwaldssons tal, DN, Aftonbladet, DI, SvD,