Idag skriver Peter Högberg och jag på Aftonbladets debattsida. Bakgrunden är att vi känner en stor frustration över den passivitet och oförmåga som präglar vår medlems- och medborgardialog. Detta, och det faktum att Per Schlingmann nu återfinns på Moderaternas partikansli för att förstärka deras kommunikation, gör att vi måste sätta lite fart på oss själva. På Pride talar fokus sitt tydliga språk, på tio närvarande Allianspolitiker gick det kanske en socialdemokrat. Profiler som Maria Abrahamsson, Birgitta Ohlsson och justitieminster Beatrice Ask möttes med en självvald frånvaro från våra företrädare. Karin Wanngård, oppositionsråd (S) i Stockholms stad, stod vid sidan av paraden och såg på istället för att gå med. Där gjorde Mikael Damberg, oppositionsledare i Riksdagen, samt Ylva Johansson en sällsynt men efterlängtad insats. Men för Wanngård blir det underkänt, festivalen heter Stockholm Pride och vad vore inte naturligare för en politisk Stockholmsprofil är att gå med? Inte nöja sig med att stå och titta i en kvart.

Fram till 2005 var vi svenska mästare i politisk kommunikation. Detta kom att förändras med att duon Littorin – Schlingmann arbetat ihop sig. Dessa två, välrenommerade PR-konsulter, lyckades 2006 skapa en unik bild av delaktighet och dialogförmåga för Alliansen i allmänhet och Moderaterna i synnerhet. Det är det motståndet vi måste förhålla oss till och vetskapen att Stefan Löfven, Carin Jämtin, Magdalena Andersson och Mikael Damberg inte kommer kunna vinna valet ensamma åt oss. Det kräver mer av alla som har ledarambitioner att bidra.

Jag brukar anföra som exempel den person som påverkat mig mest. Min mor. Barbro Westerholm. Hon är tillgänglig, hon är en del av den politiska debatten oavsett om hon är på andra sidan jordklotet eller på semester. Att vara tillgänglig innebär att hon även under semestertider läser och svarar på sin mail, ger ut sina nyhetsbrev. Hon, idag 79 år gammal, har en förmåga att utnyttja ny teknik på ett sätt som bara en minoritet av min egen partiledning mäktar med. Hon har fått igenom hela sin politiska agenda genom det förhållningssättet, från den dagen hon tog bort koden som gjorde HBT-personer psykiskt sjuka till idag, ta bort kravet på tvångssterilisering av de som byter kön. Däremellan? Ensamståendes rätt till insemination, rätten för samkönade att bli vigda och mycket mer. Hon har, sedan jag var tonåring, varit tillgänglig och tagit de chanser som givits. Det skapar resultat. Hon tar sitt uppdrag på ett långt större allvar än vad många av mina egna talespersoner gör. Hon hade en vision och klar ide parat med en vilja samt förmåga att göra det hon gjort. Det är det som skiljer henne från de flesta andra politiker i allmänhet och, en stund som detta, lite för många av mina främsta företrädare för att jag ska känna mig bekväm.

Det är dags att börja skilja agnarna från vetet nu, det är dags att ställa krav på våra spelare. Det är dags att visa att vi förstår vilka motståndare vi har och visa att vi verkligen vill vinna val. Det minsta jag begär är att vår skuggministär nu kliver fram ur skuggorna. Och är lika motiverade som min mor visat att hon är och lika tillgänglig som det går att vara. Det är, anser jag, en lägsta anständighetsnivå.

Skuggministären, med tillhörande svans av politiska tjänstemän, måste ut ur skuggorna om vi ska ro hem det här.

Peter Högberg, Alexandra Einerstam, Aftonbladet, Martin Moberg,